I Inlägsserien Metodologiska och etiska problem i en svensk beteendestudie av ME-sjuka har jag gått igenom en svensk beteendestudie som påstår sig testa ACT (Acceptance & Commitment Therapy) som behandling för ME.

Inläggsserien har fokuserat på fyra stora problem med studien:

Urvalsproblem: Studien kan på grund av sin utformning antagligen endast studera de ME-sjuka som har den mildaste svårighetsgraden av sjukdomen vilket riskerar att medföra ett missvisande resultat (del 1).

Studien stället höga krav på deltagarna vilket innebär att bara de med mildast svårighetsgrad av ME kan delta. Trots det begränsade urvalet så har forskarna som mål att studien ska leda till att olika grupper av ME-sjuka identifieras. På grund av det begränsade urvalet så är riskerna överhängande att resultatet blir missvisande och att subgrupperingen blir falsk. Resultatet kommer inte att vara applicerbart på ME-sjuka som helhet.

Bristande riskinformation och förståelse av PEM: I ansökan till Etikprövningsnämnden underskattas riskerna för deltagarna (del 2).

Deltagarna utsätts för risker att hamna i PEM, ansträngningsutlöst försämring, men i informationsmaterialet till potentiella deltagare så saknas det information om det. Forskarna hävdar till och med motsatsen, att de tester som ska utföras är säkra. Risken för PEM finns både vid tester (som ska upprepas) och under själva interventionen eftersom interventionen ACT i sig innebär risk för PEM.

Avsaknad av rapportering om potentiella negativa effekter: Riskerar att bidra till den okunskapsspiral som vi ser där ME-sjuka reagerar negativt på behandlingar men det inte synliggörs (del 3).

Trots de stora riskerna för försämring som deltagarna utsätts för så saknas det en genomtänkt strategi för hur många oönskade effekter, skador och försämringar ska registreras, analyseras och rapporteras. Formulären och testerna fungerar delvis som en hantering av försämringar men bara för vissa sådana och mått och mätmetoder är för trubbiga för att fåna upp centrala aspekter av sjukdomen ME, till exempel om deltagare börjar få PEM oftare, PEM-episoderna blir svårare, mer lättriggade eller varar längre.

Samma sak som tidigare inte funkat testas igen: Ändrade tankar och gradvis ökad aktivitet. Det avancerar inte kunskapen om sjukdomen (del 4).

Den sista delen handlar om att studien inte är utformad för att ha en ärlig chans att ge kunskap om sjukdom ME. Materialet indikerar att forskarnas förståelse av sjukdomen skiljer sig från vad den biomedicinska forskningen om sjukdomen pekar på och i stället verkar ha sin grund i den biopsykosociala skolans förståelse där symtomen beror på felaktiga tankar, irrationell rädsla och dålig fysisk form till följd av inaktivitet. Deltagarna förväntas få högre funktionsförmåga genom att aktivera sig mer även när det utlöser symtom. De här antagandena och behandlingsmodellerna är testad utan någon framgång. Deltagarna utsätts alltså för stora risker trots att studien inte har en rimlig chans att föra kunskapen om sjukdomen ME framåt.

Källor och länkar finns i respektive inlägg.

Parallellt med den här inläggsserien så har bloggen Mitt eremitage publicerat inlägg om egna erfarenheter av ACT vid ME och diskuterat studien i fråga. Du hittar inläggen här, här, här, här och här.

Annonser